Jag skrev ju min berättelse om Yrsa härom dagen. I dag har jag fått en kommentar från Börje, hennes uppfödare. Han är väldigt besviken på mig och det jag skrev. I sin kommentar berättar han precis hur det har varit med Yrsa och om sin stuteriverksamhet. Han vill att jag ska publicera hans kommentar och självklart gör jag det. Jag gör det med glädje och med stolthet över att jag har förmånen att få ha fyra Fredriksbergsston i min ägo.

 

Däremot känner jag mig väldigt ledsen och besviken. På mig själv! Det har verkligen inte varit min mening att på något sätt anklaga Börje för att inte ha fött upp Yrsa på rätt sätt. Tydligen har jag ändå på något vis uttryckt mig så klumpigt så att det kan uppfattas på det viset. Det ber jag verkligen om ursäkt över!

 

Det jag menade var, att om det inte är lätt att hinna med 21 hästar så mycket som man skulle vilja, så är det ju ännu svårare att hinna med fler. Jag lägger inte någon värdering i det, jag bara konstaterar att det är så. I allafall för mig. Och eftersom det är så för mig, så har inte Yrsa fått den tid jag egentligen skulle velat ha kunnat ge henne och därför har det gått så sakta frammåt med henne.

 

Jag menade inte att det är något fel att ha hästuppfödning på hobbybasis. Att jag skrev att det var så på Fredriksberg, som på så många andra ställen, var för att ni bloggläsare skulle förstå att när det är så, så är det ännu svårare att få tiden att räcka till. Lite av en ursäkt för att man inte hinner med var och en av hästarna på samma vis som när man bara har en eller några få hästar.

 

Att jag berättade om Yrsas behandlig som nyfött föl på Strömsholm, var inte för att på något vis kritisera den vård och det handhavande hon genomgick. Utan som en förklaring till att hon kanske inte förknippar oss människor med något positivt. Självklart tycker jag att det var helt rätt att behandla henne, hur besvärlig behandlingen än var och vilka konsekvenser det än har fått för hennes tillit till människan. Alternativet vill jag inte ens tänka på....

 

Här kommer Börjes kommentar, jag vill gärna publicera den så här så ni alla kan läsa den:

 

 Av en ren händelse fick jag läsa på Din blogg om New Forest om Yrsa och Ert förhållande. Jag blev både ledsen och besviken på Ditt sätt att skriva om Fredriksberg!
Här kommer fakta, vilket jag förväntar mig att Du lägger in på Din sida!
Yrsas mormor hette Broomy Blue Magic (kallades Madicken) RNF 942, född 1963 och premierad A. Jag köpte henne 1974 först till min dotter, som tävlade henne en kort tid i hoppning och fälttävlan, därefter blev hon avelssto. Hon föddes på anrika Broomy stuteriet i England och växte upp såsom de flesta New Forest på heden.
Vid 5-6 års ålder kom Broomy Blue Magic till Sverige och hade flera olika ägare bl.a Strätes Stuteri innan hon kom till oss på Fredriksberg, där hon stannade till sin död.
Hon var en mycket stolt dam med stor integritet! Hon hade inget bra förtroende för människan, när hon kom, vilket min dotter Maria och jag jobbade mycket med för hon skulle få förtroende för oss, vilket hon fick! Hon hade särskilt svårt för stora män, kanske beroende på felaktig (dålig) behandling ev trauman under båtresan fr England. Hon fick stort förtroende för både Maria och mig. Vi kunde sitta på golvet i hennes box med hennes huvud i våra knän. Hon accepterade både Vet Larsson och min duktiga hovslagare Stefan Westin om Maria eller jag var med och gav henne trygghet. Om det kom in en annan människa i stallet var hon hela tiden på sin vakt. Jag känner igen beteendet från många elever jag haft i min roll som speciallärare, vilka blivit fel behandlade av vuxenvärlden och även från omplacerade hundar, som har haft ”fel” husse eller matte.
Ute i hagen visade hon sin stolthet genom att inte direkt låta sig infångas. Det skulle ske på hennes villkor, vilket jag tyder att det var en mycket intelligent häst. Hon var inte svårfångad, om det skedde på hennes villkor. Helt OK när man som Maria och jag kände henne så väl!
”Madicken” fick elva föl på Fredriksberg, guldbelönade diplomston och flera framgångsrika tävlingshästar ex: Abel m plac Msv hoppning och fälttävlan, Cha Cha exporterad till Finland, Emma mycket bra i hoppning med Maria Sundberg, tidigare i landslaget i hoppning på stor häst, numera Vd Tärnö Säteri (Ridsport nr 9. 2013 sid.37) Maria har i flera intervjuer sagt att det var på Emma hon lärde sig rida. Jag köpte sedan tillbaka Emma för avel och hon fick bl.a. flera diplomston.
Yrsas moder Fredriksbergs Biskwi RNF 1249 diplomsto, såldes efter första fölet 1986 till Malin Nilsson i Skåne, som tävlade henne i höga klasser i hoppning och fälttävlan. Hon blev även guldbelönad på utställning. Hon var sedan en säsong utlånad till Linda Nilsson i Sundsvall, där hon bl.a. vann DM i fälttävlan.
Biskwi var också en stolt dam med ett liknande beteende i hagen som sin mor, men inte fullt så utpräglat. Enl Malin fungerade de mycket bra tillsammans i nästan 10 år.
Jag köpte även Biskwi tillbaka som avelssto och hon fick 6 föl hos mig, 5 hingstar och 1 sto, det sista = Yrsa som föddes 2004 och såldes till Skogalund 2006 som 2-åring.
Jag har haft hästuppfödning i nästan 40 år. Jag började med uppfödning i lösdrift redan 1977, troligen har en av de första i landet med en lösdrift för hingstar och en för ston. Min målsättning har hela tiden varit att efterlikna naturen så mycket som möjligt, ständig utegång fr 1 års ålder i stora kuperade hagar med ligghall, fri tillgång på grovfoder och vatten och med en noggrann visitering varje dag.
Hästarna har alltså fått växa upp i grupp på ett naturligt sätt!
Stona har alltid visats som 3 åringar och då tränats inför premieringen och borstats och tvättats, sedan betäckts och först efter fölets avvänjning har inridningen börjat.
Hingstar har i regel kastrerats på våren som 4 åringar, sedan sommarbete och på hösten inridning. Inga hästar har borstats förrän vi börjat jobba med dem. De sköter själva sin hygien i hagen.Vem borstar vildhästarna???
Jag har alltid fått beröm för att mina hästar haft så bra psyke! Varför? Jo, för att de fått vara hästar under hela sin uppväxt!
Vi har tyvärr tappat en hel generation hästkunnande i Sverige! Nu behandlas hästarna antingen som maskiner som bara ska fungera eller som ”Barbiedockor” inlindade i lager av färgglada täcken… Jag lider!!! Hästar har av naturen fått en päls till skydd.
Yrsa kom till Skogalund som 2-åring tillsammans med Yanni direkt fr lösdriften. Nina du visste att hon köpte två icke hanterade ungston!
Nina du har flera barn och barnbarn. Är alla lika? Jag har varit lärare i 40 år, haft hundar och hästar lika länge. Jag vet att det inte finns två individer som är exakt lika.
Vad beror våra olikheter på?
Gener, miljö, uppväxt, olika trauman och när det gäller både barn och djur. Hur har de blivit behandlade av vuxenvärlden?
Yrsa kom till Strömholms djursjukhus blott 1 dygn gammal, hon röntgades flera ggr, behandlades med dropp lång tid men räddades till livet av duktiga veterinärer. Resan i hästtransport Ljungsbro-Strömsholm måste ha varit en mkt obehaglig upplevelse, som mycket väl kan ha varit ett trauma för henne.
All detta visste du Nina om!
Nu kommer jag till det som gjorde mig ledsen: Du påstår att jag inte skötte mina hästar på rätt sätt enligt din syn, jag skötte 60 hästar under vinterhalvåret på ca 3 timmar/dag tack vare den naturliga uppfödningen med lösdrifter. Jag hade hela tiden praktikanter som pysslade om hästarna.
Varje häst visiterades 1 gång per dag, resten av tiden fick de vara hästar, äta, skita, rulla sig i skiten, leka på ett naturligt sätt i stora hagar.
Jag var föregångare med lösdrift redan 1977. Tidningarna Ridsport, Hästen, Land, ÖC, Vår ponny har gjort flera reportage om min framgångsrika avel. Jag har bl a fått fram 8 godkända hingstar, haft 8 uppfödningar som representerat Sverige i landslagen i NM och EM.
Nina, jag är besviken på hur du beskriver Fredriksbergs i din blogg -

Jag är inte duktig och kan inte mycket om uppfödning, men en sak har jag i allafall förstått och det är att Fredriksberg är ett av Sveriges mest framstående stuterier. Om jag inte minns fel så har Börje tilldelats priset "Årets Uppfödare" nio gånger. Jag har verkligen varit stolt över att få förvalta några Fredriksbergshästar och väldigt glad över att jag känner Börje och har fått ta del av hans enorma kunnande och erfarenheter.

 

Nu känner jag mig väldigt ledsen över att jag har skrivit om Yrsa på ett sånt vis att det kan misstolkas så totalt, det var verkligen inte min mening...

 

Börje när Du läser det här, vilket jag hoppas att du gör, hoppas jag att du kan godta min ursäkt! Det var verkligen inte min mening att kritisera varken Dig eller din verksamhet.

Jaha, så har det passerat en vecka igen då....Det är inte klokt vad tiden går fort! Jag vägde mig redan igår morse innan jag åkte till jobbet. Visste ju att jag inte kan väga mig i dag och inte i helgen heller, så det var bäst att passa på.

 

Minus två hekto är veckans resultat och med tanke på pizza och morotskaka (som jag åt upp nästan själv) förra helgen, så får jag nog vara nöjd. Det är ju dessutom tre veckor sedan jag gick ner förra gången, jag har gått upp två veckor i rad och det är jätteskönt att bryta den trenden även om det bara är med två hekto.

 

I kväll när jag slutar jobba, styr jag kosan mot Uppsala och gullungarna. Med mig tar jag Niki, Minou och Bemjamin. I morgon har Tovalie balettuppvisning på Uppsala Stadsteater och det vill man ju för allt i världen inte missa.

 

Redan på söndag kväll måste vi åka hem, så det blir en snabbvisit. Men det gör inget för nästa helg kommer hela Uppsalafamiljen till Motala. Då fyller Tovalie sex år (herregud...hur kunde det gå så fort...) och den födelsedagen vill hon fira här i stugan. Gissa om mormor är glad över det?!

 

Jag önskar er alla en skön helg! Jag kommer förmodligen att fortsätta att vara en dålig bloggkompis ett tag till...vi får se om ni vill veta av mig när jag känner att jag har tid att hälsa på hos er igen. Eller rättare sagt, jag hinner oftast läsa era bloggar men det blir bra mycket sämre med kommentarerna.

 

 

 

 

 

När huvudvärken jag hade i går, klingat av framemot eftermiddagen gick Minou och jag ut till stallet. Vi tog in alla hemmavarande hästar förutom Svarten och Da Capo. Där hade vi pysselstund i över tre timmar och det var jättemysigt.

 

 

Bambi och Rufus som är tre år gamla nu i år, föddes den sista sommaren vi hade affären. Jag hade ju ingen semester på den tiden så det blev inte mycket pyssel med fölen. Hanse gjorde det mesta med hästarna.Han är kanonbra på att göra det dagliga arbetet med dem, däremot är han ju inte sån att han tar in hästarna och borstar och så. Resultatet av den sommaren blev två föl som inte alls kände sig särskilt komfortabla med oss människor.

 

 

Det har hängt i i hela deras liv. De gillar oss inte särskilt mycket, de är inte speciellt nyfikna på oss människor, men de accepterar oss. Nu vill vi få dem att gilla människor "på riktigt", det är därför de inte har fått åka iväg till sommarbetet än. I går tror jag nog att de fick varsin timme med människoumgänge inne i stallet. De borstades och klappades och de fick helt enkelt ha oss inne i sina boxar bara för att.Bambi som varit den mest reserverade tidigare och lite lägre i rang, har i vår blivit mindre reserverad och har högre rang än Rufus. Lite kul att se hur det kan ändras. Man undrar ju lite varför?

 

*****

 

Så har vi ju vår sorgfågel Yrsa. Marianne ställde en del frågor om henne som jag tänkte försöka besvara här. Yrsa är född på ett stort stuteri, hennes mormor kom från New Forest och hon blev aldrig riktigt god vän med människan. Yrsas mamma lärde sig av sin mamma att människor inte var det mest ultimata här på jorden, men hon blev i alla fall tamare än sin mor. Men allt var på hennes egna villkor. Att gå ut i hagen och fånga in henne när man själv ville gick inte, nej det var till att sätta sig på en sten eller så och vänta på att hon själv kom fram och sökte kontakt. Detta är inte mina egna upplevelser utan det har Yrsas uppfödare berättat för mig.

 

 

När Yrsa föddes var det något som var galet i hennes kropp. Hon kunde varken kissa eller bajsa. Det blev transport till Strömsholms djursjukhus. Där fick hon en massa olika sprutor och nålstick bl a för att hon skulle få dropp. Om jag förstått det hela rätt så fick uppfödarna hålla i själva droppåsen (i högläge) och försöka att hålla Yrsa så stilla som möjligt medan droppet "åkte" in i hennes kropp. Jag vet inte hur många gånger det här behövde genomföras eller hur lång tid det tog innan Yrsa kunde få ut både kiss och bajs. Men jag tror att detta har präglat hennes förhållande till människor för resten av hennes liv.

 

 

Yrsa växte upp på stuteriet tillsammans med en massa andra hästkompisar. Jag vet ju av egna erfarenheter hur lite egentid man har för var och en av hästarna när man har många hästar. Jag har haft 21 hästar som mest, på Fredriksberg var det över 60 hästar när det var som mest. Ja ni kan ju tänka er själva hur mycket tid man har för var och en. Fredriksbergs New Foreststuteri är inte något stuteri som har skötts på heltid av sin ägare. Nej, först var det heltidsjobb som skulle skötas och sedan var det alla hästarna som skulle tas om hand, med mockning, fodring, vattning och allt vad som hör till.

 

 

Är man då en häst som är rädd för människan, så söker man naturligtvis inte själv kontakt. Och det var så det var med Yrsa när vi kom in i hennes liv. Hon tyckte verkligen inte om oss och hon var på helspänn när vi rörde vid henne. De första åren i vår ägo bar hon alltid den halsring runt halsen, som hon även haft hos sin uppfödare. Utan den kunde man glömma att få tag på henne, även i ett sånt litet utrymme som i en box.

 

 

Naturligtvis hade allt kunnat gå mycket fortare om hon fått komma till en köpare som bara hade henne att ägna sig åt. Nu när hon kom till oss så har allt fått ta den tid det tar. Det har gått väldigt sakta, men det har gått frammåt hela tiden. I går nådde vi ett nytt steg i vår resa, jag fick borsta henne fast hon var lös i boxen.

 

I början av vår tid tillsammans kunde hon bara borstas med borstar av gethår, ni vet de där som är supermjuka med vit borst. Man fick borsta henne sakta, sakta och aldrig göra några häftiga rörelser för då blev hon helt vettskrämd. I dag kan hon till och med borstas med piggborste (även om hon inte gillar det) och man kan nästan röra sig i normalt tempo när man grejar med henne.

 

 

De första åren kunde hon bara verkas på framhovarna och hon klarade absolut inte att raspas. Jag fick hålla i hoven och hovslagaren fick klippa. Nu kan hon verkas runt om och även raspas, däremot gillar hon inte att bli fasthållen med frambenen mellan hovslagarens ben.

 

Förr kunde man endast få fatt i henne i boxen och då med hjälp av att hon hade halsringen på sig. Nu har hon gått utan halsring i kanske tre, fyra år och sedan drygt ett år, kanske två så kan man sätta på henne grimma ute i hagen. Det är bara jag som får lov att göra det och det går endast med hjälp av mutor (havre). Men det går och det känns underbart.

 

 

Förr höll hon sig alltid så långt ifrån oss som hon kunde när vi var i hagen. Idag är hon en av dem som kommer springande när hon ser oss och hon gnäggar flera gånger. Hon är gärna nära oss, men i hagen vill hon inte bli vidrörd. Ja hon gillar ju inte att vi rör henne inne heller, men där accepterar hon att det är så och hon är inte rädd hon tycker bara att det är obehagligt.

 

*****

 

Yrsas dotter Sunny har varit periodare. Ibland har hon varit riktigt social men för det mesta har hon varit ganska reserverad. Just nu är hon inne i en reserverad fas och har varit det ganska länge. Så i går fick även hon sin beskärda del av människokontakt och borstning, fast hon var lös i boxen. Det slutade med att hon stod väldigt avslappnad, nästan sovandes när jag borstade henne.

 

 

Jag måste erkänna att jag var väldigt orolig under Yrsas dräktighet, över hur hon skulle bete sig mot oss när hon fått sitt föl. Vissa ston vaktar ju sina föl nogsamt mot människor (och andra hästar), medan andra inte tycker att det är något konstigt alls att "dela med sig" av fölet. Men Yrsa var rena rama drömmen, hon vaktade inte Sunny ett dugg gentemot oss människor. Vi fick gärna vara nära hennes fölunge (bara vi inte rörde vid henne själv) det störde henne inte ett dugg.

 

*****

 

Vi hann med att pyssla rejält med våra "normala" hästar också. Silfrún och Gäddan är ju "mina" medan Minou pysslade med Týr. Egentligen hade vi tänkt oss en ridtur/promenad med Týr och Da Capo, men det spöregnade så vi struntade faktiskt i det.

 

 

Hursomhelst så kändes det som en riktig mysdag. Jag älskar när Minou och jag är i stallet med hästarna tillsammans. Nu när hon har praktik är hon "aldrig" hemma och jag får alltid vara ensam i stallet. Men nästa vecka är praktiken slut och då har hon ett par lediga eftermiddagar i veckan och åtminstone en av dem brukar jag vara ledig.

 

*****

 

Våra ston är så himla brunstiga nu! Både Gäddan och Yrsa är helt "galna".  De går vid staketen och tittar på varandra och kissar och kissar. Gäddan som går bredvid Svarten (som gör vad han kan för att imponera på henne) åt ena hållet i hagen, föredrar ändå att stå vid staketet åt Yrsas hage till och Yrsa står gärna och hänger vid Gäddan. Tyvärr kan de inte dela hage, då Gäddan är fet som en....jag vet inte vad och i Yrsas hage har de fri tillgång på ensilage. Så de får väl fortsätta att tråna efter varandra med staket emellan.

Slutade jobbet igår morse, men blev kvar en extra stund och pratade med Ludde. Det är alltid kul att babbla lite med sina kollegor, vi ses ju bara vid personalbyte.

 

Hämtade mammas beställda solstol och handlade lite innan jag åkte hem. Gjorde förmiddagens sysslor med hästar och hundar, åt en tidig lunch redan klockan elva och stöp sedan i säng, som jag hade bäddat rent innan. Där sov jag gott i fyra timmar innan jag vaknade. Det var så gudomligt skönt att få ligga i sin egen säng och sova igen. Inte för att jag sover illa hos Jocke, men det blir ju inte samma komfort att sova på en soffa som i en säng.

 

Jag kände mig inte varken piggare eller friskare när jag sovit. Jag tog kameran och gick ut i trädgården och fotade blommor. Krikonbuskarna blommar nu, det är vårens högtid för de blommar så rikligt och doftar helt underbart. Det känns på långt håll hur ljuvligt de luktar.

 

 

Innan klockan var åtta gick jag och lade mig igen, tänkte läsa en stund men somnade som en stock. Jag har varit vaken ganska mycket i natt av att jag har haft hosta och på småtimmarna började jag få mer och mer ont i huvudet. Det har sedan utvecklats till huvudvärken från hell, en kombination av migrän och bihåle-huvudvärk.

 

Nu har jag ätit och proppat i mig medikamenter, så nu hoppas jag att jag snart ska må lite bättre. Minou är ledig i dag, så vi hade en massa planer för dagen. Måste ju kurera mig så vi kan göra det vi tänkt oss. Ja, det är inga storslagna aktiviteter, bara lite vanligt hästfix, men det är alltid roligt att vara två som fixar tillsammans.

 

Underbara Hanse har morgonfodrat och varit ute med voffarna innan jobbet, så jag kan ägna mig åt att kurera mig i lugn och ro. Jag hoppas att jag får till det med att hälsa på hos er andra framemot kvällen.

Tills dess, ha det bra allihopa!

 

 

 

 

 

 

 

 

I torsdags körde vi ju ut ett gäng pållar till sommarbetet, som ni vet. Kvar i stohagen är Silfrún som inte får åka till något bete eftersom hon ska föla i sommar. Även Yrsa får vara kvar hemma, henne vill vi helt enkelt inte ha på bete eftersom hon är en väldigt skygg häst. Vi känner att det blir alldeles för lite mänsklig kontakt för henne om hon inte är hemma. Hon låter sig ju inte klappas eller ha någon form av beröringskontakt när hon är fri utan att vi har henne i grimma och grimskaft, ja möjligtvis kan jag få smeka henne på halsen om jag samtidigt mutar henne med godsaker. Så det känns bättre att ha henne hemma där hon blir mer hanterad.

 

Även Sunny fick vara kvar hemma. Hon är två år och alldeles för lite hanterad, så hon får vara hemma för att handskas med mer av oss människor.

 

Bambi och Rufus fick inte heller åka till sommarbetet. De har varit där tidigare och ska dit så småningom men först ska även de hanteras på hemmaplan lite mer. De är ju inte våra hästar längre, men deras ägare bor i skåne, så den lotten faller på oss.

 

Eftersom det hade åkt iväg en hög pållar till betet, så blev det lite tomt i stohagen. Bara tre kvar och det är för lite för den stora hagen. Så i stället för att Rufus och Bambi skulle gå i lilla hagen på andra sidan vägen, så fick de flytta in till tjejerna. Visserligen får Da Capo gå själv i den hagen nu, men det kan han gott göra för han är inte riktigt snäll mot alla hästar nu när det är vår. De enda han gillar just nu är Naskur och Karat och de har ju åkt iväg var och en på sitt håll, för ett tag.

 

Jag visar några bilder på när vi släppte ihop hästarna. Det är mobilbilder och jag har fått beskära en del av dem ganska mycket, vilket gör att de blir suddiga. Jag hoppas att ni står ut ändå...

 

 

 

 

 

 

 

Nu när jag lagt in bilderna ser jag att de blir olika stora trots att jag publicerat alla i samma storlek. Men det beror nog på att jag beskurit vissa bilder så mycket, de kanske helt enkelt inte går att göra i samma storlek som de övriga då. Jag hoppas att ni har överseende med det.

 

 

 

I dag fyller jag år,

54.

Vad ska man säga om det?

Ja, man får väl vara glad att man fått vara med såpass länge

snarare än att sörja att man bara blir äldre och äldre.

 

En sak som är bra med att vara hästtjej,

är att man har kontakt med människor i alla åldrar både äldre och yngre än en själv

och i det gemensamma intresset för hästar spelar inte åldern någon roll.

Det är härligt tycker jag :-)

 

¤¤¤¤¤

 

I dag är det jobbarhelg för mig,

Jocke och jag hade tänkt att vi skulle åka till Vadstena och gå på restaurang,

men jag blev "sjuk" i natt

(förkyld, hes, ont i hela kroppen och huvudet känns som att hjärnan simmar runt i var,

ja ni vet hur det känns att bli lite krasslig)

så vi skippade det, vi har en stillsam hemmadag i stället

med köpepizza och morotskaka till kvällen för minsta möjliga ansträngning.

 

 

Ni kanske tycker att jag borde åka hem och vara sjuk där istället,

men vi kom fram till att Jocke säkert redan är smittad,

dessutom har vi fortfarande ingen vikarie

(de vi har testat har inte hållt måttet)

och då skulle mina kollegor få hoppa in i stället

och vi har liksom var och en fullt upp med vår egen tjänst nu när vi jobbar nätter också.

Så det kändes inte aktuellt.

 

¤¤¤¤¤

 

Jocke kom med ett förslag i går,

han vet ju att det är lite klurigt att skriva blogginlägg med surfplattan

eftersom tangenterna är på själva skärmen precis som på en mobil.

Dessutom har Jocke satt dit en skyddande film på skärmen

(ni minns att jag köpte den av honom va?)

och då blir det extra trögt.

Idéen han kom på var att jag skulle köpa ett externt tangentbord

och så kopplar man ihop det med plattan via blåtand.

 

Så i dag när jag skulle gå och handla

traskade jag iväg till "Kjell & co" och köpte mig en.

Jag tyckte att det kunde vara en bra födelsedagspresent dagen till ära :-)

Så nu sitter jag och premiärskriver mitt första inlägg med den.

 

Det går jättebra och jag är skitglad!

 

¤¤¤¤¤

 

Ett par dikter har Jocke förärat mig med i dag;

"Jag känner en kvinna som heter Nina,

hennes närvaro gör mina dagar till pest och pina."

Den var jag inte ett dugg nöjd med så då fick jag en ny:

"Jag känner en kvinna som heter Nina,

ljus som en sommardag

när hon skrattar och ler försvinner min pina"

Den blev jag såklart väldigt nöjd med,

den passar ju precis ;-)

 

Jag avslutar det här inlägget med att visa ett kort på min käre Jocke.

Jag tog det i måndags när vi var och åt på Subway i Linköping.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förra veckan blev det lite tokigt med vikten,

det skilde ju ett helt kilo mellan vad jag vägde på fredagen och vad jag vägde på lördgen.

Så då bestämmer jag så här i efterhand att det är den högsta vikten som var förra veckas resultat.

 

Det var +4hg förra veckan och +2hg den här veckan :-(

Bortsett från några småsaker så har jag skött mig riktigt bra,

men det hjälper tydligen inte,

det ska nog vara helbra för att det ska ge resultat.

Så det är bara att bita i det sura äpplet och ta ny tag.

Välkommen Erika till vår viktgrupp!

Nu skriver jag på min platta och det är allt annat än lätt,

den lever sitt egna liv.

Men nästa vecka ska jag länka till Erika ifall någon läsare inte vet vem hon är,

för nästa vecka skriver jag nog på datorn,

hoppas jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

...nu är det hästskit i hagen!

 

Fast det är ju inte sommar riktigt än

och sol har det ju inte varit så mycket av i dag heller.

Men hästskit,

det har vi gott om i alla fall :-)

 

I dag har vi ägnat större delen av dagen åt att köra hästar till sommarbetet.

Sex stycken är det som fått åka iväg nu till en början.

Om några veckor åker det fler.

 

Först ut till betet var

Naskur och Lilleman.

 

Jag kan tänka mig att det kom som en överraskning för er med kastrationerna av våra hingstar.

Men det här är något jag har tänkt på mycket,

faktiskt i flera år vad det gäller Da Capo.

 

 

Vad det gäller Svarten så har tanken funnits ett tag

och när vi har insett att vi antagligen kommer att få ha honom kvar några år,

så var valet inte så svårt.

 

 

Och faktiskt,

tack vare era kommentarer så fick jag ordentligt klart för mig vad jag egentligen tyckte och kände.

Jag har så lätt att snöa in på vad alla andra tycker och tänker (läs avelsintresserade)

och glömmer bort vad jag själv egentligen vill.

 

 

Datumet för själva ingreppet var också ganska självklart,

när man kastrerar vill man ju ha mesta möjliga koll på hästarna

och precis nu är det bästa möjliga tillfälle med tanke på hur jag jobbar.

Inte förrän om tre veckor är jag på samma ställe i mitt schema igen

och då är det alldeles för varmt för att kastrera.

 

 

Under den gångna vintern har jag känt allt mer tydligt

att jag inte vill fortsätta att ha någon avelsverksamhet.

Inte för att vi har haft någon stor avel,

tvärt om,

men det blir många hästar ändå.

 

Att ha mellan sexton och tjugofem hästar kräver mycket tid.

Jag ger gärna hästarna så mycket tid,

men jag känner att mångfalden tar bort för mycket tid från individen.

Jag vill hellre ägna mer tid åt få hästar

än samma tid åt fler hästar.

 

 

Jag vill utveckla samhörigheten mellan mig och hästen.

Det är det som ger mig mest tillfredsställelse i längden.

Förut trodde jag att avel var det mest givande,

att få fram nya lovande individer.

Men nu när jag har provat på det

så inser jag att det inte riktigt är min grej.

 

Jag vill kunna komma nära mina hästar

och det hinner jag inte om jag har för många.

Så efter årets föl är det slutavlat för ett tag.

 

 

Det känns så skönt att ha kommit fram till det här.

Det kommer att ta tid innan vi har kommit ner till det antal hästar vi vill ha,

men det får ta den tid det tar...

till slut är vi där vi vill vara.

 

Och under tiden kommer jag att kunna njuta av min fina valack Da Capo.

 

Jag har nog liksom varit rädd för att han ska bli en annan när han blir kastrerad.

Men det är ju inte så,

han kommer alltid att vara just han

oavsett om han är hingst elller valack.

 

 

 

 

 

Jag berättade ju för er i förra veckan att jag älskar att elda.

I dag älskade jag att elda så mycket

att jag höll på att elda upp både hus och hem!

 

Eller,

kanske inte riktigt

men vår stora vårdek, en släpkärra och årets skörd av ensilageplast höll på att gå upp i rök.

 

Jag skulle ju bara fjutta på det gamla ensilaget

som fortfarande inte brunnit upp,

inte hade jag tänkt mig att elden skulle sprida sig så snabbt

till vår "soptipp".

 

Plötsligt brann det "överallt"!

Min första tanke var

"Hjälp, jag måste ringa Hanse så han räddar mig ur det här".

Min andra tanke var

"Jag hinner inte ringa om hjälp, jag måste släcka elden".

 

Som tur är

så är jag inte alltid kokko-bello.

Jag har alltid vattenslangen på när jag eldar.

Ifall att!

Men den här gången låg slangen delvis där det brann.

Jag fick dra och dra för att få fram den,

det var smält ensilageplast på den,

jag brände mig på plasten

och det var inte skönt.

Men slangen måste ju fram!

 

För att göra en lång historia kort,

jag lyckades släcka elden!

Alldeles själv!

Det tog nog över en halvtimme innan allt var släckt,

eld har ju en förmåga att lyckas flamma upp igen,

liksom.

 

Sedan "vattnade" jag eldhärden i säkert en halvtimme, trekvart till.

För säkerhets skull.

 

Jag var rätt nöjd efteråt,

jag hade ju inte behövt tillkalla brandkår.

Det har nämligen hänt tidigare här i Långskogen

att brandkåren har fått rycka ut när någon har eldat på sitt gärde.

Men i dag fick de ledigt,

i alla fall från Långskogen.

 

Nu när jag varit så duktig och klarat av att släcka en eldsvåda,

så funderar jag starkt på att ta värvning till att bli såndär brandman som man kan bli idéellt på små orter.

Jag minns inte vad det heter,

men de finns på sånna orter som är för små för att ha en egen brankår.

Jag tycker verkligen att jag skulle passa till det,

för jag kände mig verkligen som en brandman när jag släckte min eld.

 

Visst borde det vara en merit att ha praktiserat eldsläckning när man ansöker om att bli en sådan?

 

Fast det är klart....

...det kanske inte är en merit att man har råkat anlägga den där branden själv?

 

Nä,

jag fortsätter nog att jobba som personlig assistent.

Dessutom är det ju inte så ofta det brinner i Långskogen!

 

Jag kom hem från jobbet för nån timme sedan.

Det var bara ett dygn att jobba den här gången.

Vi har ett sånt enkelpass en gång var tredje vecka

och det är jätteskönt nu när vi jobbar nätter också.

 

Nu har hästar och hundar fått sitt,

så nu ska jag ägna mig åt bloggvärlden ett bra tag

fast det är så fint väder ute.

 

Trots att jag faktiskt har sovit hela fem timmar i natt

och dessutom i sträck,

så är jag ganska off.

Även ett så "kort" arbetspass som ett dygn tar på krafterna.

Åtminstone för mig.

Då är det skönt att unna sig en rejäl vila (med datorn)

innan man sätter igång med resten av dagens sysslor.

 

 

Nu är jag ledig till fredag kväll,

under dessa dagar hoppas jag att hinna med en hel del smått och gott.

Vissa hästar ska få åka till sommarbetet redan nu,

gräset växer och det är bara bra om det inte har blivit så högt innan hästarna släpps där.

Ju högre det hinner att bli innan det betas av

desto större "rator" blir det

och med tanke på att hagen är åtta hektar så finns det lite att beta av.

 

Sedan vore det ju förträffligt om jag hann med att städa och tvätta lite också.

I morgon ska jag med Niki till arbetsförmedlingen

och sedan ska vi till mamma en sväng.

Hon har sett en baden-baden på Ö&B som hon vill köpa,

så den önskningen måste vi ju försöka uppfylla.

 

 

Jag har flera blogginlägg i skallen också,

jag känner att jag ligger efter i mitt bloggande en hel massa.

Idéerna ploppar upp fortare än jag hinner skriva ner dem.

(tro nu inte att det är några spännande inlägg, det är helt vanliga - så ni inte blir besvikna)

Ett inlägg om kastreringen har jag redan börjat på

men inte blivit klar med.

Känns kanske snart inaktuellt med det

men så blir det ibland...

 

Ha en riktigt bra vårdag nu allihopa!

Nu ska jag titta in hos er!

 

Slutade jobba i torsdags morse,

men eftersom jag är lite senil så minns jag inte riktigt vad jag ägnade torsdagen åt.

Jag var jättetrött efter två jobbardygn

och jag hade dessutom vaknat kl 04.15 den dagen jag började jobba,

så det var tre nätter med för lite sömn.

 

Fredagen gick i kastreringens tecken.

På eftermiddagen åkte jag och hämtade Niki,

hon ville tillbringa helgen här.

 

Vet inte om jag beklagat mig lite för mycket om att jag har så mycket att stå i för Niki,

för hon satte genast igång med att diska och vika tvätt när hon kom hit.

Sedan förflöt hela helgen på samma vis,

Niki gjorde så mycket hon kunde för att hjälpa till med allt möjligt.

Disk, tvätt, matlagning osv.

I går åkte Niki och jag till stan,

vi köpte vin och vi köpte staketsektioner på Cheapy.

Ja, vi kollade lite kläder också

men åkte hem tomhänta.

 

Väl hemma fixade vi klart med staketet,

promenerade med nya valackerna och möblerade om bland hästarna

och de dagliga sysslorna med djuren.

 

I dag har Hanse och jag fixat med staketet till sommarhingsthagen,

sedan åkte jag iväg med Karaten till en tjej som ska rida in honom

medan Hanse fixade med staketet till stora sommarbetet.

Det är lustigt vad mycket det hinner att hända med ett staket på ett halvår,

massor som behöver spännas och lagas,

stolpar som behöver bytas ut osv.

 

 

Det har varit underbart vårväder!

Jag har delvis kunnat gå i bara linne och de vanliga jeansen är utbytta mot "piratjeans".

Vi har grillat varje kväll

och gott vin har vi druckit.

Jag har inte mycket att klaga på faktiskt.

 

Jo, det skulle vara vikten då..

jag vägde samma i dag som i går...

och det är jag inte glad över..

 

 

I går morse vägde jag mig.

Jag hade en väldigt snäll och förlåtande våg då,

den visade -6hg.

Dock hann jag inte göra något vikt(igt) blogginlägg i går,

så i morse ställde jag mig på vågen igen.

 

I dag var min våg på dåligt hummör

och sa att det minsann var +4hg istället.

 

Jäkla våg att inte kunna bestämma sig!

Hur ska jag kunna lita på den när den bär sig åt på det viset?

Jag har ju talat om för den att det är viktigt att den visar rätt vikt.

Nej, jag får ta ett nytt snack med den

och då kommer jag att hota med att byta ut den om den inte skärper sig.

 

Först vill jag börja med att tacka alla er som kommenterat mitt förra inlägg. Det har fått mig att inse vad jag egentligen vill och hur vi ska göra med våra fina hingstar. En del av er har jag hunnit att svara på era egna bloggar och en del kommentarer är så nya att jag inte hunnit det. Men nu tänkte jag försöka göra ett litet inlägg om hur jag har tänkt och funderat och tala om vad vi har kommit fram till.

 

Mitt högsta önskning när det gäller Svarten är att någon hade velat köpa honom och behålla honom som hingst tills han är visad och sedan fatta beslutet om hans framtid utifrån premieringsresultatet. Nu verkar det ju tyvärr inte som om någon russavlare är intresserad av att köpa honom, varken nu eller förra sommaren. Däremot tycker flera personer att han bör visas fram och bedömas. Eftersom det är vi som äger Svarten så skulle ju det i så fall falla på vår lott.

 

Kring det har jag funderat fram och tillbaka. Varför ska vi visa fram en häst som flera tycker att han bör visas fram, men som ingen ändå är intresserad av? Om vi skulle visa fram honom och om han då skulle bli godkänd, vad händer då? Står vi där med en godkänd hingst som vi egentligen inte vill ha, som ingen annan heller vill ha, då om någon gång skulle det ju vara svårt att kastrera honom.

 

Om han får bli valack redan nu blir allt väldigt mycket enklare för oss. Han kan gå tillsammans med vilka hästar som helst och han blir mycket lättare att hantera. Blir han kvar hos oss länge kan han säkert bli en utmärkt ponny för barnbarnen att pyssla med eftersom han är så snäll och godmodig och samtidigt så liten.

 

Jag kan bli lite irriterad på mig själv att jag ska känna "ansvar" för russaveln. Att jag ska ha dåligt samvete för att vi kastrerar en hingst som kanske skulle ha kunnat godkännas. Hingstar kastreras ju "i parti och minut"  utan att deras ägare går och mår dåligt över vad deras häst eventuellt hade kunnat åstadkomma i aveln. Varför ska jag då hålla på och tro att just vår häst skulle ha gjort skillnad i aveln. Varför ska jag tycka att det vilar på mina axlar att inte russaveln blir utarmad? Jag är väl inte så lite knäpp i bollen egentligen?!

 

 I nuläget är det ju Castello* som är bärare av de där unika generna, Svarten har ju bara hälften av dem eftersom han har hälften av sina gener från sin mamma också, så egentligen är det ju Castello man ska fokusera på i första hand. Så nu har jag kommit på en idé; Om man gjorde som så att man lät Castello gå som hingst på Lojsta Hed** i en sommar eller två, så skulle det ju födas ungefär trettio föl efter honom per år. Då skulle man ju verkligen få en mängd hingstföl och av dem skulle säkert någon eller några kunna vara aktuella att visas fram. De som äger russen på Lojsta är ju dessutom insatta i russaveln och kan göra mycket mer nytta för den än vad vi kan. Bra va?!

 

Om nu inte Lojstarussens ägare vill ha Castello som hingst någon gång, så är det ju ändå så att han själv inte är lastgammal. Han används ju i aveln varje år och har goda chanser att få många fina hingstföl till. Dessutom har han en ett år yngre helbror, som såg bättre ut än Svarten som föl (enl. uppfödaren) och han skulle ju kunna visas nästa år. Han ägs fortfarande av uppfödaren så det faller sig nog naturligt att det blir så.

 

* Castello har en mycket ovanlig stam. Jag vet inte om jag minns riktigt rätt men jag tror att det är så att Castello är enda godkända sonen till sin far, som i sin tur var enda godkända sonen till sin far. Det innebär att den hingstlinjen är kraftigt underrepresenterad, medan andra hingstlinjer kan ha ganska många godkända hingstar i avel. Gotlandsrussen är av EU klassad som en utrotningshotad ras och i och med att det finns så få individer i rasen vill man värna om att inga hingstlinjer dör ut. Russens inavelskoefficient ligger sällan under 10% om jag inte minns helt fel. Castello godkändes med endast 38 poäng, men fick 2 extra poäng för sin speciella stam och kunde därmed godkännas.

 

** Lite kort beskrivning Lojsta Hed för er som inte känner till hur det fungerar där:

 

Ja nu har nog de flesta gissat åt vilket håll våra tankar lutar och på det stora hela känns det rätt. De seriösa russuppfödarna har fått chansen att köpa Svarten, men ingen har varit intresserad. Då tror jag att vi inte behöver ha så där jättedåligt samvete när vi kastrerar honom (fast det kommer jag säkert att ha ändå...:-/ ). Vi kommer att kunna erbjuda honom ett mycket bättre liv som valack än vad han kan få som hingst, både om han blir kvar hos oss eller om han flyttar så småningom.  Nej, det här är nog ett bra beslut. Det är i alla fall vårt beslut.

 

Vad det gäller Da Capo så är det inte mycket att orda om. Han kan aldrig bli godkänd pga sin färg, new foresthingstar som är isabeller får inte godkännas och eftersom vi själva inte längre tänker ha någon form av avel blir valet ganska lätt. Han ska kastreras.

 

Han är så snygg och ståtlig, han har så härlig hingstnacke och så fin hållning och jag är rädd att en del av dessa tillgångar kan gå förlorade när han kastreras, men jag tar risken. Det finns ingen anledning att behålla honom som hingst bara för det. Men visst gör det ont i mig att veta att det vi gör är oåterkalleligt. Att det aldrig mer blir någon Da Capobebis....men det går inte att vara blödig när det gäller sånt här.